Navigation Path: Home > Europeiska centralbanken > Historia > Ekonomiska och monetära unionen
I juni 1988 bekräftade Europeiska rådet målet att Ekonomiska och monetära unionen (EMU) skulle förverkligas stegvis. En kommitté med Jacques Delors, dåvarande ordförande för Europeiska kommissionen, fick i uppdrag att undersöka och föreslå konkreta etapper för att uppnå denna union.
Kommittén bestod av cheferna i dåvarande Europeiska gemenskapens (EG) nationella centralbanker, Alexandre Lamfalussy, dåvarande högste chef för Bank for International Settlements, Niels Thygesen, professor i nationalekonomi, Danmark och Miguel Boyer, dåvarande chef för Banco Exterior de España.
I Delorsrapporten föreslogs att en ekonomisk och monetär union skulle kunna genomföras i en process med tre olika etapper.
Baserat på Delorsrapporten beslutade Europeiska rådet i juni 1989 att första etappen av Ekonomiska och monetära unionen skulle inledas den 1 juli 1990. Då skulle i princip alla hinder för fri rörelse av kapital mellan medlemsstaterna vara upphävda.
Kommittén för medlemsstaternas centralbankschefer tilldelades också ytterligare uppgifter. Denna kommitté hade spelat en allt större roll i det monetära samarbetet sedan den inrättades i maj 1964. Dessa uppgifter fastställdes i rådets beslut av den 12 mars 1990 och inkluderade samråd om och främjandet av samordningen av penningpolitiken i medlemsstaterna i syfte att uppnå prisstabilitet.
Med tanke på den relativt korta tid som stod till förfogande och uppgifternas komplexitet, inledde även centralbankschefskommittén arbetet med att förbereda för etapp tre av Ekonomiska och monetära unionen (EMU). Det första steget innebar att identifiera alla de frågor som skulle undersökas i ett tidigt skede för att före utgången av 1993 upprätta ett arbetsprogram och definiera uppgifterna för de underkommittéer och arbetsgrupper som tillsatts i detta syfte.
Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget) reviderades för att skapa den institutionella infrastruktur som behövdes för ett genomförande av den andra och den tredje etappen. Av den anledningen sammankallades 1991 en mellanstatlig konferens om EMU, parallellt med den mellanstatliga konferensen om en politisk union.
Förhandlingarna resulterade i fördraget om Europeiska unionen som antogs i december 1991 och undertecknades i Maastricht den 7 februari 1992. På grund av förseningar i ratificeringsprocessen trädde inte fördraget i kraft förrän den 1 november 1993. Genom detta fördrag ändrades fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen, namnet ändrades till fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen och då infördes bland annat protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken ( pdf 200 kB, sv) och protokollet om Europeiska monetära institutets stadga.
UppUpprättandet av Europeiska monetära institutet (EMI) den 1 januari 1994 markerade inledningen av andra etappen i EMU och i och med detta upphörde Centralbankschefskommittén att existera. EMI:s övergångsexistens speglade också den monetära integrationens situation inom gemenskapen. EMI hade inget ansvar för att föra Europeiska unionens penningpolitik – detta förblev de nationella myndigheternas uppgift – och hade inte heller behörighet att utföra valutatransaktioner.
EMI:s två huvuduppgifter:
EMI utgjorde ett forum för konsultation, meningsutbyte och information om policyfrågor och upprättade det regelverk och det organisatoriska och logistiska ramverk som erfordras för att ECBS ska kunna fullgöra sina uppgifter under etapp tre.
Översikt över EMI:s förberedande arbete
I december 1995 kom EU-rådet överens om att namnet på den europeiska valutan som skulle introduceras vid början av etapp tre skulle vara ”euro” och fastställde att etapp tre av EMU skulle inledas den 1 januari 1999. En detaljerad plan för övergången till euro tillkännagavs. Detta scenario baserades huvudsakligen på förslag som EMI hade tagit fram.
Samtidigt fick EMI uppgiften att förbereda för framtida samarbete i monetära frågor och även vad gäller växelkurssamarbete mellan euroområdet och andra EU-länder. I december 1996 överlämnade EMI sin rapport till EU-rådet. Denna låg till grund för en rådsförordning om principer och grundläggande faktorer för den nya valutakursmekanismen (ERM2) som godkändes i juni 1997.
I december 1996 presenterade EMI, för Europeiska rådet och sedan för allmänheten, även det vinnande förslaget till utformning av eurosedlarna som skulle sättas i omlopp den 1 januari 2002.
För att komplettera och specificera fördragets bestämmelser om EMU antog EU-rådet stabilitets- och tillväxtpakten i juni 1997, två förordningar ligger till grund för stabilitets- och tillväxtpakten, vilken strävar efter att säkerställa budgetdisciplin för EMU. I maj 1998 kompletterades pakten och de respektive åtagandena styrktes i ett uttalande av rådets tillkännagivanden.
Den 2 maj 1998 beslutade Europeiska unionens råd – i sammansättning av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer – enhälligt att 11 medlemsstater uppfyllde de nödvändiga villkoren för deltagande i tredje etappen av EMU och att de kunde anta den gemensamma valutan den 1 januari 1999. De första deltagande länderna var Belgien, Tyskland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal och Finland. Stats- eller regeringscheferna uppnådde också politisk enighet om vilka personer som skulle rekommenderas för att bli nominerade till ledamöter av Europeiska centralbankens (ECB) direktion.
I maj 1998 kom också finansministrarna och centralbankscheferna i de medlemsstater som antog den gemensamma valutan, Europeiska kommissionen och EMI överens om att de aktuella bilaterala växelkurserna skulle användas för att bestämma de oåterkalleliga växelkurserna för euron.
Den 25 maj 1998 utsåg regeringarna i de elva deltagande medlemsstaterna ordförande, vice ordförande och de andra fyra ledamöterna i ECB:s direktion. Deras förordnanden trädde i kraft den 1 juni 1998 och markerade upprättandet av ECB. ECB och de nationella centralbankerna i de deltagande medlemsländerna utgör Eurosystemet som utformar och definierar den gemensamma penningpolitiken i etapp tre av EMU.
I och med upprättandet av ECB den 1 juni 1998 hade EMI fullgjort sina uppgifter. Enligt artikel 123 (f.d. artikel 109l) i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, gick EMI i likvidation när ECB upprättades. Allt förberedande arbete som anförtrotts EMI avslutades i god tid och den återstående tiden av 1998 använde ECB för att sluttesta system och förfaranden.
UppDen 1 januari 1999 inleddes den tredje och sista etappen av EMU med oåterkallelig låsning av växelkurserna för valutorna i de elva medlemsstater som deltog i Monetära unionen och med genomförandet av en gemensam penningpolitik under ECB:s ansvar.
Antalet deltagande medlemsstater ökade till 12 den 1 januari 2001 när Grekland gick in i etapp tre av EMU. Slovenien blev 13:e medlem i euroområdet den 1 januari 2007, följt av Cypern och Malta ett år senare och av Slovakien den 1 januari 2009. Samma dag som dessa länder gick med i euroområdet blev respektive lands centralbank del av Eurosystemet.
Upp
